trettiotusen meter upp i stratosfären

Kastade in allt det nya i garderoben och drack det sista av islatten medan Timbuktu sjöng om att han varit varit en millimeter från förfall, då jag insåg att jag, för första gången på mer än en månad, är ensam. Ingen morfar som langar anekdoter, inga församlingsmedlemmar att fika med och ingen att dra pinsamt dåliga skämt för. Bara jag.
Jag klagar dock inte. Jag har nämligen fått berättat för mig att lite egentid då och då är himla viktigt för själen och allt det där, så nu ska jag, på alldeles egen hand, se till att fånga den där dagen som alla pratar så frekvent om. Det som finns kvar av den, åtminstone.
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0